De som bor i storstadsområden tar kollektivtrafiken för given, den ska bara fungera så man kan ta sig från punkt A till punkt B. Och det gör den ju, för det mesta. Visst, händer det att man får vänta sååå länge på tåget eller bussen men man kommer ju fram i alla fall, för det mesta. För att kollektivtrafiken ska fungera – för att ”för det mesta ” ska bli ”alltid” – krävs bland annat att tågen, bussarna, tunnelbanevagnarna, eller spårvagnarna hålls i gott skick. Det sker runt om i staden och är utöver det normala underhållet, då fordonen servas, underhålls, tvättas och städas ett hårt arbete på depåerna för att hantera oförutsedda händelser som kan orsaka förseningar eller andra olägenheter för resenärerna.
I Stockholm har man kunnat åka kollektivt från början på 1800-talet då hästdrivna vagnar gjorde entré på våra gator, så kallade hästbussar. Senare lades spår i gatorna och man fick hästspårvagnar. Då var det öppna vagnar där både passagerare och förare utsattes för vädrets makter. Det var nog bistert mitt i vintern. I en tidningsartikel från första delen av 1900-talet beskrev en förare hur han sprang bredvid spårvagnen i 20 graders kyla för att få upp värmen.
Man kan väl tro att depåerna på den tiden mest påminde om stall…
Ordet stall finns ju kvar i ordet spårvagnsstallar, exempelvis de som tidigare låg på Birger Jarlsgatan i Stockholm. En byggnad som nu fått nytt innehåll men med bevarat yttre.
I slutet av 1800-talet elektrifierades spårvagnarna och de trafikerade både staden och förorterna fram till 1967. Samtidigt utvecklades kollektivtrafiken ytterligare. Runt 1920 kom busstrafiken i gång i Stockholm. Tågen, först så kallade Förortståg, senare Lokaltåg och slutligen Pendeltåg transporterade människor mellan förorterna och innerstaden. Lokalbanor som Lidingöbanan, Saltsjöbanan och Roslagsbanan bidrog till att utöka resmöjligheterna. Flera av dessa banor startades som enskilda företag och så småningom införlivades med det som i dag är SL.
Tunnelbanan startade 1950, mellan Slussen och Hökarängen, resten är historia. Nu är tunnelbanenätet en livsnerv i Stockholms kollektivtrafiknät och utbyggnaden fortsätter.
BBH har varit med under lång tid i såväl Stockholms som SL:s historia. Sedan 1940-talet har kontoret arbetat med utveckling och förbättring av såväl arbetsmetoder som arbetsmiljö i underhållsarbetet på depåerna för alla SL:s trafikslag.
Samtidigt som komforten och tillgängligheten för Stockholms pendlare ökat så har vi varit med om att förbättra arbetsförhållanden i depåerna.
Ett litet exempel på förbättring av arbetsmiljön under många år framöver: Genom att bygga en fullskalemodell av kanten på pendeltågets tak lyckades vi få kantplåten sänkt till hälften. Detta för att reparatörerna som underhåller takutrustningen lättare ska kunna kliva över och minska snubbelrisken.
Du ser faktiskt resultatet av det idag på de första levererade X60-pendeltågen!
Många av tågen har en liten böj på kantplåten, precis bakom förarhytten. Resten av kantplåten är lägre.
På samma sätt funderar vi alltid på hur man kan utveckla de depåer vi arbetar med nu, och i framtiden.
Huvudbild – Hästbuss
Fotograf: Bengt Orling
År: ca 1897
Källa: Stockholms stadsmuseum
Bilden visar test av fullskalemodellen på BBH
Vilket resulterade i…
